Johan Wahlstedt
Active member
Mot Marocko! Del 11, över Gibraltar sund
Tidigare delar här:
Mot Marocko! Del 1, från Stockholm
Mot Marocko! Del 2, till Schweiz
Mot Marocko! Del 3, schweiziskt smalspår
Mot Marocko! Del 4, mer Schweiz
Mot Marocko! Del 5, till tågstrejkens Frankrike
Mot Marocko! Del 6, genom de rosa fåglarnas land
Mot Marocko! Del 7, ett försök att nå Spanien
Mot Marocko! Del 8, till Barcelona
Mot Marocko! Del 9, snabbt mot Madrid
Mot Marocko! Del 10, spårviddsväxlande Talgo
Hela reseberättelsen hittills och några ytterligare bilder finns på min hemsida här.
Denna del i en längre version med fler bilder från Algeciras och mer om båtar mm. finns på min hemsida här.
Efter frukost tar vi en promenad ned till stationen i Algeciras för att fixa med platsreservationer till hemresan.
Det finns en bemannad biljettförsäljning med lite konstiga öppettider, 06.30 – 19.45 men stängt 3*40 minuter en halvtimme innan tågen går. Men när vi kom i gårkväll hade den redan stängt för dagen. Lite pyssel med platsreservationer för Interrail tydligen, eller bara ovant, men det är det är lugnt på stationen så den vänliga tjejen i luckan tar sig tid att ordna med att antal bokningar och småprata. En helt annan takt på livet här än norra Spanien känns det som.
Vi tar en titt ut på plattformarna, det står en Serie 598 motorvagn och ett par Serie 334 lok uppställda liksom Talgotåget vi kom med igår. Förutom det enda Intercity tågparet härifrån till/från Madrid går det tre Media Distancia, dvs. regionaltåg, till/från Antequera-Santa Ana med anslutning till höghastighetståg. Media Distancia tågen går med S-589 motorvagnar, CAF byggda dieselmotorvagnståg med tre vagnar från 2004 – 2005 med korglutning och sth 160 km/h.
Korglutningen på dessa sker med ett CAF-konstruerat system som kallas SIBI, Sistema Inteligente de Basculación Integral ungefär intelligent integrerat korglutningssystem, som använder GPS och kan börja luta innan tåget kommit in i kurvan. Systemet finns bara på S-594.1 och S-598 motorvagnar och tillåter ”hastighetsklass D” med 1,8 m/s² sidoacceleration på en banan som BISI ”hittar”. På en ”okänd” bana används enbart givare i tåget och då tillåts ”hastighetsklass B” med 1,2 m/s² sidoacceleration. Spanjorerna har olika hastigheter skyltade för olika hastighetsklasser (liksom ERTMS) i stället för procentuellt överskridande av grundhastigheten som i Sverige (Svenskt A-tåg motsvarar 0,65 m/s², B-tåg 0,98 m/s² och S-tåg 1,6 m/s²).
RENFE om sina S-598
Spanska Wikipedia om RENFE Serie 598
Vid plattformarnas slut står två andra lok uppställda, två RENFE-Mercancias (godsbolaget) Serie 333.3 som jag gissar kommit hit med ett godståg. Dessa är formellt ombyggda ”spanska MZ” Serie 333, fast ombyggnaden är nog snarare en nybyggnad där Alstom återanvänt motor och generator från ett GM-Macosa lok.
Engelska Wikipedia om RENFE Serie 333
Klara på stationen tar vi en promenad genom stan. Mitt minne från förra gången jag var här, för över 20 år sedan på väg till Gibraltar, var att stan var grå och trist. Nu tyckte jag den var fin men kanske lite sömning. Det kan nog ha hänt en del här också på senare år...
Vi går ned till hamnen och kollar läget, var båtarna går och hur man köper båtbiljett till Afrika, sedan tillbaka upp till hotellet. Arkitekturen i Algeciras är blandad... I bakgrunden hamnkaptenens kontor och trafikledningstorn.
Innan 12 checkar vi ut från det coola Hotel Reina Cristina, tar packningen och går ned på stan. Tvärs över gatan från hamnterminalen hittar vi en uteservering i skuggan där man kan käka lunch. Okej, men inte mer än så.
Med mat i magen knatar vi ut till färjeterminalen där vi varit och rekat någon timme tidigare. Det är inte så långt, man får gå genom några glasgrindar för att komma in på hamnområdet och korsa flödet av lastbilar innan man når färjeterminalen. I en separat byggnad till höger om själva färjeterminalen ligger biljettkontoren.
Det är tät färjetrafik över Gibraltar sund med ett flertal rederier. ”Huvudlinjen” är Algeciras – Tanger Med, men det går också tät trafik på ”inrikeslinjen” Algeciras – Ceuta (spansk exklav på afrikanska sidan sundet) och enstaka avgångar i veckan Gibraltar – Tanger Med, som i stället helt undviker Spanien (eftersom Gibraltar är en brittisk exklav).
De klassiska färjorna som också tar lastbilar går till Tanger Med, som är den nya hamnen fem mil öster om stan. Det går också snabbfärjor Tarifa – Tanger Ville med bussanslutning från Algeciras, och då kommer man till gamla hamnen i centrala Tanger. För att ta sig Algeciras – Tanger får man alltså åka buss på endera sidan sundet. Vi tyckte det verkade roligare med en klassisk båt, så det fick bli Algeciras – Tanger Med.
Fyra rederier seglar på linjen och vi väljer marockanska rederiet AML, Africa Morocco Link, som förutom det coolaste rederinamnet har 30% Interrail rabatt. Det står noga angivet på deras hemsida, men i biljettluckan var det inget de kände till. Men efter att ha kollat, ringt och frågat hur, kollat våra app-Interrail-kort, ringt och kollat igen, fått en skärmbild mailad, kopierat passet osv. lyckas de båda herrarna i AMLs biljettförsäljning boka plats och trycka ut varsin biljett för 27 € med rabatt. Södra Spanien är fortfarande en annan tidszon där alla är vänliga men allt tar tid...
Africa Morocco Links hemsida
Ombord på båten hittade vi denna fina reklamskylt för Interrailrabatten. Lite kul att den illustreras med en bild på ett norskt tåg i fjällmiljö, nästan så långt härifrån man kan komma med Interrail...
Sammantaget går det ungefär en båt i timmen till Tanger med olika rederier, men ibland går det två båtar samtidigt och ibland är det längre emellan båtarna. Till Ceuta är det liknande trafik.
I terminalbyggnaden blir det först säkerhetskontroll med bagageröntgen, sedan en trappa upp för passkontroll och därefter väntan innan ombordstigning. Efter lite väntan får vi gå ut och embarkera via en matargång. Totalt är vi kanske tio passagerare som går ombord till fots.
Men vi ska åka med M/S Morocco Sun byggd 1979 i Belfast för British Railways för Sealink trafiken som M/S Galloway Princess, senare Stena Lines M/S Stena Galloway hela tiden på Irländska sjön. 2002 såldes hon till Marocko och sattes in Tanger – Algeciras som M/S Le Rif till 2014, sedan upplagd några år till 2019 då hon (chartrad) blev Africa Morocco Links M/S Morocco Sun. En ren bilfärja även om hon var byggd för British Railways, det är ju ändå annan spårvidd på Nordirland (och Irland) än resten av Storbritannien.
Africa Morocco Links andra fartyg M/S Morocco Star är före detta DSBs och sedan Scandlines tågfärja M/S Prins Joachim. Det verkar gå många fartyg med skandinaviskt förflutet i dessa farvatten.
Om M/S Morocco Sun på Fakta om fartyg
Så lägger vi ut från Algeciras och lämnar Europa för Afrika!
Trafiken är tät och strax efter möter vi f.d. tågfärjan M/S Vilnius på väg från Tanger Med till Algeciras för Inter Shipping. M/S Vilnius byggdes 1987 i Weimar, Östtyskland för sovjetiska LISCO, Lithuanian Shipping Company, som tågfärja för Klaipeda – Mukran. Ursprungligen fanns det endast plats för 12 passagerare, men för över 100 godsvagnar på tio spår i två plan!
Det fanns fem systrar för tågfärjeleden ägda av östtyska och sovjetiska rederier, men en sjätte avbeställdes vid murens fall. I alla fall tre av dem, M/S Mukran, M/S Kaunas och M/S Greifswald, har trafikerat Sverige på olika sätt.
Tågfärjeleden Klaipeda – Mukran var ett sätt att undvika det ”opålitliga” Polen för transporter mellan Sovjet och Östtyskland. Den trafikerades med bredspåriga tvåvåningsfärjor och i hamn fanns ramper till övervåningen och i östtyska Mukran även omspårningsanläggning mellan bred- och normalspår. Växling till respektive våning kunde ske parallellt och 103 vagnar på 1540 spårmeter lossades och lastades på fyra timmar. I hamnarna fanns två färjelägen så att två fartyg kunde lossas eller lastas parallellt.
Om M/S Vilnius på Fakta om fartyg
Tyska Wikipedia om tågfärjeleden Mukran – Klaipėda
Gibraltar! Klippan sticker verkligen upp över den låga kusten intill. Passagerarfartyg lämnar hamnen i Algeciras norrut, rundar vågbrytaren och gör en gir i Gibraltarbukten för att komma söderut och man får en bra vy av Gibraltar.
En stor anledning att åka med en klassisk färja i stället för snabbfärja är att man kan stå ute på däck, en helt annan känsla att stå ute och se Gibraltar och Europas sydligaste utpost försvinna mot horisonten än att sitta instängd bakom en skitig ruta.
Eller att stå och se ut över fören när Afrika långsamt närmar sig medan solen glittrar i vågorna.
Vi slår oss ned i en soffa vid baren. Gott kaffe gör de i alla fall. En macka, något sött eller lite snacks går också att få i den torrlagda baren. Marocko är förstås ett muslimskt land, men utbudet beror nog mest på att de flesta passagerarna här är lastbilschaufförer.
Det finns också en stor, tom och trist salong. Och några halvt städade toaletter, men inte så mycket mer bekvämligheter för passagerarna.
Duty Free shopen var inte särskilt spännande och buffé restaurangen såg jag inget av, den var nog stängd åtminstone för tillfället.
Passkontroll sker genom att man någon gång under resan när man tycker det passar går till gränspolisens bås ombord, fyller i alla papper, svarar på eventuella frågor och får passet stämplat. Som svensk krävs inget visum till Marocko och det hela är krångelfritt. Sedan kollas att man har stämpeln snabbt när man kommer iland. Ganska smidig lösning.
Den stora behållningen med M/S Morocco Sun är att man kan vara ute på däck. Vädret är behagligt med sol och en lätt bris under den 90 minuter långa överfarten. En väldigt lagom båttur denna dag!
Vi närmar oss den afrikanska kontinenten, Marockos kust är bergig!
Tidigare delar här:
Mot Marocko! Del 1, från Stockholm
Mot Marocko! Del 2, till Schweiz
Mot Marocko! Del 3, schweiziskt smalspår
Mot Marocko! Del 4, mer Schweiz
Mot Marocko! Del 5, till tågstrejkens Frankrike
Mot Marocko! Del 6, genom de rosa fåglarnas land
Mot Marocko! Del 7, ett försök att nå Spanien
Mot Marocko! Del 8, till Barcelona
Mot Marocko! Del 9, snabbt mot Madrid
Mot Marocko! Del 10, spårviddsväxlande Talgo
Hela reseberättelsen hittills och några ytterligare bilder finns på min hemsida här.
Denna del i en längre version med fler bilder från Algeciras och mer om båtar mm. finns på min hemsida här.
Efter frukost tar vi en promenad ned till stationen i Algeciras för att fixa med platsreservationer till hemresan.
Det finns en bemannad biljettförsäljning med lite konstiga öppettider, 06.30 – 19.45 men stängt 3*40 minuter en halvtimme innan tågen går. Men när vi kom i gårkväll hade den redan stängt för dagen. Lite pyssel med platsreservationer för Interrail tydligen, eller bara ovant, men det är det är lugnt på stationen så den vänliga tjejen i luckan tar sig tid att ordna med att antal bokningar och småprata. En helt annan takt på livet här än norra Spanien känns det som.
Vi tar en titt ut på plattformarna, det står en Serie 598 motorvagn och ett par Serie 334 lok uppställda liksom Talgotåget vi kom med igår. Förutom det enda Intercity tågparet härifrån till/från Madrid går det tre Media Distancia, dvs. regionaltåg, till/från Antequera-Santa Ana med anslutning till höghastighetståg. Media Distancia tågen går med S-589 motorvagnar, CAF byggda dieselmotorvagnståg med tre vagnar från 2004 – 2005 med korglutning och sth 160 km/h.
Korglutningen på dessa sker med ett CAF-konstruerat system som kallas SIBI, Sistema Inteligente de Basculación Integral ungefär intelligent integrerat korglutningssystem, som använder GPS och kan börja luta innan tåget kommit in i kurvan. Systemet finns bara på S-594.1 och S-598 motorvagnar och tillåter ”hastighetsklass D” med 1,8 m/s² sidoacceleration på en banan som BISI ”hittar”. På en ”okänd” bana används enbart givare i tåget och då tillåts ”hastighetsklass B” med 1,2 m/s² sidoacceleration. Spanjorerna har olika hastigheter skyltade för olika hastighetsklasser (liksom ERTMS) i stället för procentuellt överskridande av grundhastigheten som i Sverige (Svenskt A-tåg motsvarar 0,65 m/s², B-tåg 0,98 m/s² och S-tåg 1,6 m/s²).
RENFE om sina S-598
Spanska Wikipedia om RENFE Serie 598
Vid plattformarnas slut står två andra lok uppställda, två RENFE-Mercancias (godsbolaget) Serie 333.3 som jag gissar kommit hit med ett godståg. Dessa är formellt ombyggda ”spanska MZ” Serie 333, fast ombyggnaden är nog snarare en nybyggnad där Alstom återanvänt motor och generator från ett GM-Macosa lok.
Engelska Wikipedia om RENFE Serie 333
Klara på stationen tar vi en promenad genom stan. Mitt minne från förra gången jag var här, för över 20 år sedan på väg till Gibraltar, var att stan var grå och trist. Nu tyckte jag den var fin men kanske lite sömning. Det kan nog ha hänt en del här också på senare år...
Vi går ned till hamnen och kollar läget, var båtarna går och hur man köper båtbiljett till Afrika, sedan tillbaka upp till hotellet. Arkitekturen i Algeciras är blandad... I bakgrunden hamnkaptenens kontor och trafikledningstorn.
Innan 12 checkar vi ut från det coola Hotel Reina Cristina, tar packningen och går ned på stan. Tvärs över gatan från hamnterminalen hittar vi en uteservering i skuggan där man kan käka lunch. Okej, men inte mer än så.
Med mat i magen knatar vi ut till färjeterminalen där vi varit och rekat någon timme tidigare. Det är inte så långt, man får gå genom några glasgrindar för att komma in på hamnområdet och korsa flödet av lastbilar innan man når färjeterminalen. I en separat byggnad till höger om själva färjeterminalen ligger biljettkontoren.
Det är tät färjetrafik över Gibraltar sund med ett flertal rederier. ”Huvudlinjen” är Algeciras – Tanger Med, men det går också tät trafik på ”inrikeslinjen” Algeciras – Ceuta (spansk exklav på afrikanska sidan sundet) och enstaka avgångar i veckan Gibraltar – Tanger Med, som i stället helt undviker Spanien (eftersom Gibraltar är en brittisk exklav).
De klassiska färjorna som också tar lastbilar går till Tanger Med, som är den nya hamnen fem mil öster om stan. Det går också snabbfärjor Tarifa – Tanger Ville med bussanslutning från Algeciras, och då kommer man till gamla hamnen i centrala Tanger. För att ta sig Algeciras – Tanger får man alltså åka buss på endera sidan sundet. Vi tyckte det verkade roligare med en klassisk båt, så det fick bli Algeciras – Tanger Med.
Fyra rederier seglar på linjen och vi väljer marockanska rederiet AML, Africa Morocco Link, som förutom det coolaste rederinamnet har 30% Interrail rabatt. Det står noga angivet på deras hemsida, men i biljettluckan var det inget de kände till. Men efter att ha kollat, ringt och frågat hur, kollat våra app-Interrail-kort, ringt och kollat igen, fått en skärmbild mailad, kopierat passet osv. lyckas de båda herrarna i AMLs biljettförsäljning boka plats och trycka ut varsin biljett för 27 € med rabatt. Södra Spanien är fortfarande en annan tidszon där alla är vänliga men allt tar tid...
Africa Morocco Links hemsida
Ombord på båten hittade vi denna fina reklamskylt för Interrailrabatten. Lite kul att den illustreras med en bild på ett norskt tåg i fjällmiljö, nästan så långt härifrån man kan komma med Interrail...
Sammantaget går det ungefär en båt i timmen till Tanger med olika rederier, men ibland går det två båtar samtidigt och ibland är det längre emellan båtarna. Till Ceuta är det liknande trafik.
I terminalbyggnaden blir det först säkerhetskontroll med bagageröntgen, sedan en trappa upp för passkontroll och därefter väntan innan ombordstigning. Efter lite väntan får vi gå ut och embarkera via en matargång. Totalt är vi kanske tio passagerare som går ombord till fots.
Men vi ska åka med M/S Morocco Sun byggd 1979 i Belfast för British Railways för Sealink trafiken som M/S Galloway Princess, senare Stena Lines M/S Stena Galloway hela tiden på Irländska sjön. 2002 såldes hon till Marocko och sattes in Tanger – Algeciras som M/S Le Rif till 2014, sedan upplagd några år till 2019 då hon (chartrad) blev Africa Morocco Links M/S Morocco Sun. En ren bilfärja även om hon var byggd för British Railways, det är ju ändå annan spårvidd på Nordirland (och Irland) än resten av Storbritannien.
Africa Morocco Links andra fartyg M/S Morocco Star är före detta DSBs och sedan Scandlines tågfärja M/S Prins Joachim. Det verkar gå många fartyg med skandinaviskt förflutet i dessa farvatten.
Om M/S Morocco Sun på Fakta om fartyg
Så lägger vi ut från Algeciras och lämnar Europa för Afrika!
Trafiken är tät och strax efter möter vi f.d. tågfärjan M/S Vilnius på väg från Tanger Med till Algeciras för Inter Shipping. M/S Vilnius byggdes 1987 i Weimar, Östtyskland för sovjetiska LISCO, Lithuanian Shipping Company, som tågfärja för Klaipeda – Mukran. Ursprungligen fanns det endast plats för 12 passagerare, men för över 100 godsvagnar på tio spår i två plan!
Det fanns fem systrar för tågfärjeleden ägda av östtyska och sovjetiska rederier, men en sjätte avbeställdes vid murens fall. I alla fall tre av dem, M/S Mukran, M/S Kaunas och M/S Greifswald, har trafikerat Sverige på olika sätt.
Tågfärjeleden Klaipeda – Mukran var ett sätt att undvika det ”opålitliga” Polen för transporter mellan Sovjet och Östtyskland. Den trafikerades med bredspåriga tvåvåningsfärjor och i hamn fanns ramper till övervåningen och i östtyska Mukran även omspårningsanläggning mellan bred- och normalspår. Växling till respektive våning kunde ske parallellt och 103 vagnar på 1540 spårmeter lossades och lastades på fyra timmar. I hamnarna fanns två färjelägen så att två fartyg kunde lossas eller lastas parallellt.
Om M/S Vilnius på Fakta om fartyg
Tyska Wikipedia om tågfärjeleden Mukran – Klaipėda
Gibraltar! Klippan sticker verkligen upp över den låga kusten intill. Passagerarfartyg lämnar hamnen i Algeciras norrut, rundar vågbrytaren och gör en gir i Gibraltarbukten för att komma söderut och man får en bra vy av Gibraltar.
En stor anledning att åka med en klassisk färja i stället för snabbfärja är att man kan stå ute på däck, en helt annan känsla att stå ute och se Gibraltar och Europas sydligaste utpost försvinna mot horisonten än att sitta instängd bakom en skitig ruta.
Eller att stå och se ut över fören när Afrika långsamt närmar sig medan solen glittrar i vågorna.
Vi slår oss ned i en soffa vid baren. Gott kaffe gör de i alla fall. En macka, något sött eller lite snacks går också att få i den torrlagda baren. Marocko är förstås ett muslimskt land, men utbudet beror nog mest på att de flesta passagerarna här är lastbilschaufförer.
Det finns också en stor, tom och trist salong. Och några halvt städade toaletter, men inte så mycket mer bekvämligheter för passagerarna.
Duty Free shopen var inte särskilt spännande och buffé restaurangen såg jag inget av, den var nog stängd åtminstone för tillfället.
Passkontroll sker genom att man någon gång under resan när man tycker det passar går till gränspolisens bås ombord, fyller i alla papper, svarar på eventuella frågor och får passet stämplat. Som svensk krävs inget visum till Marocko och det hela är krångelfritt. Sedan kollas att man har stämpeln snabbt när man kommer iland. Ganska smidig lösning.
Den stora behållningen med M/S Morocco Sun är att man kan vara ute på däck. Vädret är behagligt med sol och en lätt bris under den 90 minuter långa överfarten. En väldigt lagom båttur denna dag!
Vi närmar oss den afrikanska kontinenten, Marockos kust är bergig!
